BARA ANNA

Jag gick sönder lite då,

Jag sprack i samma takt som isen på sjön..

Det fanns så mycket frost och kyla den där dagen.

Rosenröda läppar brast.

Det gör rätt ont att spricka.

Det tog flera år,

Innan det kom några som helst ord

ur mina sår.

Jag gick sönder lite.

Naggad i kanten.

Kantstött.

Jag.

Jag vill egentligen bara att ni ska veta att jag försöker.

Snälla, kom ihåg mej.

Snälla, snälla, snälla.

Jag gick sönder lite då.

Jag sprack.

Man hade bollat mej länge mellan flinka fingrar,

Plötsligt var det någon som inte tog emot och jag

Föll som en fura!

Föll igenom snöbeklädda landskap.

Grenar som inte dämpade fallet och jag

Landade på stengolv.

En spricka i kristallen.

Nyfallen.

Lätt spräckt.

Lim.

Kan någon laga?

hejhopp.

sitter i skolan nu, håltimma som vanligt.
datanördar *host*
Rätt skön dag idag, det enda vi gjort är att kolla på film (y).
Nu är det en lektion kvar innan jag taggar träning & träffar emma<3 :)


vet inte vad jag ska skriva. hör av mej senare :*

ALLA NI MED BLODRÖDA SJÄLAR


Du tar med dej hösten när du öppnar dörren.
Du låter kylan tränga in i mej.
Jag hatar dej,
Du lovade ju att jag skulle slippa.

Jag vill inte ta itu med vardagen.
Mina händer är ett såll och allt jag tar mej för rinner igenom mina fingrar.
Jag vill sitta under en filt,
Och putsa på stavelserna tills dom skiner och är svåra att se på utan att tåras.
Så vill jag ha det.
Mina ord ska vara svåra.
Det ska smärta att läsa dom.
Röra om i själen och riva den sårig.
Röda själar.
Då har de ju i alla fall färger.
Färglösa själar är de mest tragiska jag vet.
Själar som är så rökskadade av normaliteten att det inte kan se några färger.
Själar som aldrig skriver för att de inte vet hur man gör.
Själar som lyst av färger och som nu har slocknat.
Alla ni med blodröda själar.
Alla ni som andas utan lungor och gälar.
För att ni tror att det går att uppbringa liv ur poesin.
Som ser kärlek i pappret och pennan.
Alla ni med blodröda själar.
Vet att det är svårt om hösten.
Kylan ersätter värmen och
Ordlek är den enda trösten.


Jag vill inte tänka framåt,
men är livrädd att fastna här.

vi är sexton år

Vi är sexton år och vi snor
Påtår på
Påtår på
Påtår på
Claras café.
Och vi ser bara dem som vi vill se.
Ingen säger något men jag skäms över att den svenska moralen,
Ryms i snack över en latte samtalen.
Sedan går man ut och röker Marlabro Light.
För jag, liksom ni är också en dåre och
Bil och skidor upp till åre!
Bilen spyr ut bensin på en redan infekterad jord,
Men vem lyssnar på sextonåringars ord.
Och när jag kommer hem är det jag som spyr över priserna i affären.

"Det finns faktiskt dom som drunknar i misären!"

Men min is är för tunn för att orka
Bära
Andras problem.

Som tur är finns det dom
Som orkar ta sej an dom som fryser.
Som av kärlek och medmänsklighet lyser!

Och när jag tänker på dom inser jag att,
visst, ibland är jag ensam och rädd.

Men jag är i alla fall inte lika bestulen och förbisedd.

- Tur att det finns änglar, viskar du.
Och kanske är det en sådan du är nu, tänker jag.
Knark är kläder och mord är läder.

Låt oss inte drunkna när isen spricker.
Låt oss vara dom som står kvar när alla sticker!
Du brukade lyssna efter andetagen,
När du var osäker på om det fanns liv i vardagen.
Alltid lika hjältemodig,
Dock lite för mycket naiv.
Att rädda världen genom rökhosta,
Kanske är det en fungerande filosofi?

Vi är sexton år och vi snor
Påtår på
Påtår på
Påtår på
Claras café.
Och vi ser bara dem som vi vill se.