timglas
lite vardagspoesi eftersom jag inte orkar blogga
TIMGLAS
Eftersom våra liv är sanden som sakta rinner genom timglasen.
Upp
och
ner,
i en buss driven av biogas.
Jag ser andra timglas,
olika långt nedrunna.
Och ja, jag struntar i en tinnitus,
bara jag får lyssna till min musik.
Bara jag, i huvudets allra ljusaste salar får dansa,
pulsera,
finnas till.
Vara tyngdlös i någon annans armar.
På busslinje tolv, destination Vätterslund.
Jag andas på rutan.
Imma.
Kommentarer
Postat av: becca
Wunderbart anna <333 som alltid
Postat av: Stina
Sanden i mitt timglas har runnit alltför fort... <3
Postat av: visornas andan
åh, vad vackert.
Trackback
