BARA ANNA

aldrig mer en guldfisk i din skål



Du ville att jag skulle vara någon.
Att jag skulle vara något.
Att jag skulle vara din högst privata egendom.

Du ville att dina sanningar också skulle vara mina sanningar men dina sanningar var mina lögner. Därför blev dina sanningar klädda i mina ord aldrig trovärdiga.

Du försökte plantera drömmar i min hjärna.
Du ville att dina drömmar också skulle vara mina drömmar men mina drömmar växer inte i rabatter såsom dina gör.
Mina drömmar är vildvuxna, svärdliljor på gröna ängar.
Inga ansade tulpaner uppvuxna efter varann.

Jag försökte ibland. Kom inte och säg något annat!
Ibland la jag mig faktiskt ner och liksom sprattlade på marken.
En hjälplös fisk som du kunde mata med kunskap och du log åt mig när jag svalde den.
Men grejen är den att jag aldrig svalade din information.
Till och med som iq-befriad guldfisk lapade jag hellre vatten än dina korkade åsikter.

Du ville att jag skulle se på världen genom dina ögon.
Att jag skulle se på den här världen genom dina igengrodda glasögon så du knöt en bindel över mina ögon och berättade sagor om världen utanför.
- Tjuvkolla inte! Gastade du, det blir inget kul då.
Klädd i ljusblå chinos och converse seglade du runt utanför vårt fönster och lät mig tro att du hela tiden satt vid min sida.
- Det finns så mycket skit utanför den där dörren, försäkrade du mig om.
- Men innanför då? Skrek jag. Inte. Jag var ju din högst privata egendom och guldfisk. Trots att Sverige idag kallar sig för ett jämställt land så är guldfiskarnas rättigheter rätt begränsade.

Du hatade när jag grät.
Du ville att jag alltid skulle vara glad och att det ständigt skulle växa nya rosor på mina kinder och liljor under min huvudkudde.
- Måste du gråta Anna. Kan du inte bara vara glad?
Jag lät dig få som jag ville. Spatserade runt på strandpromenaden med solskensmask över ansiktet.

Du ville att jag skulle skratta.
Att jag också skulle tycka att dina beiga så kallade komedier var roliga.
Dina komidier blev till tragedier som rann ut genom mina fingerspetsar när jag stängde dörren bakom dig.
För jag tyckte aldrig att något du sa var roligt och visst ibland skrattade vi faktiskt. Ironiskt nog aldrig samtidigt.

Du trodde att fasaden du åtnjöt var min innersta punkt.
Du brydde dej liksom aldrig om att leta bakom mina yllekoftor.
Aldrig lyfta på mina marinblå sjalar.
Du ville aldrig hjälpa mig att bära min sorg för du
nedlät dig aldrig att vaga mina tårar i dina ögonfransarna.
Du ville aldrig se sprickorna i mina irisar.
Aldrig dela på syret i andetagen med mig.
Inte ens i våra bästa stunder fingrade vi på perfektionismen.
Så vårt timglas sand rann ut.

Och nu står jag här.

Utan dig i mina hälar.
Började andas med lungor istället för gälar.
Aldrig mer en guldfisk i din skål.
Aldrig mer ditt högst privata föremål.