BARA ANNA

ALLA NI MED BLODRÖDA SJÄLAR


Du tar med dej hösten när du öppnar dörren.
Du låter kylan tränga in i mej.
Jag hatar dej,
Du lovade ju att jag skulle slippa.

Jag vill inte ta itu med vardagen.
Mina händer är ett såll och allt jag tar mej för rinner igenom mina fingrar.
Jag vill sitta under en filt,
Och putsa på stavelserna tills dom skiner och är svåra att se på utan att tåras.
Så vill jag ha det.
Mina ord ska vara svåra.
Det ska smärta att läsa dom.
Röra om i själen och riva den sårig.
Röda själar.
Då har de ju i alla fall färger.
Färglösa själar är de mest tragiska jag vet.
Själar som är så rökskadade av normaliteten att det inte kan se några färger.
Själar som aldrig skriver för att de inte vet hur man gör.
Själar som lyst av färger och som nu har slocknat.
Alla ni med blodröda själar.
Alla ni som andas utan lungor och gälar.
För att ni tror att det går att uppbringa liv ur poesin.
Som ser kärlek i pappret och pennan.
Alla ni med blodröda själar.
Vet att det är svårt om hösten.
Kylan ersätter värmen och
Ordlek är den enda trösten.


Jag vill inte tänka framåt,
men är livrädd att fastna här.