BARA ANNA

hejdu.

nyss hemkommen från popsoaré, lovely. underbart bra pjäs med mycket talangfulla skådespelare bjöds det på :)
innan popsoarén var det stan en stund med eve&lovie, kolla ut skidglasögon till åre :D tagga!
sen träna, fixa sej igen, och maaat på bernads där nina joinade mej :)
sedan popsoaré som sagt tsm med fia :)

Verkar som att alla bloggare har nånting att säga till om vi "vikthets-debatten" och jag tänkte göra ett litet personligt inlägg där också ;) så pass på (engelska läxan får vänta....;)

När jag gick i åttan började jag banta. På riktigt. Jag var inte nöjd med mej själv, eftersom jag gått upp i vikt av ständigt fikande. Min självbild var kass, allt gick utför och jag hittade något jag kunde kontrollera. Jag var en tillbagadragen blyg tjej med stora drömmar, och detta kunde vara en start på ett bättre liv.
Så jag gjorde som så många andra 15-åriga tjejer, trodde livsglädjen satt under fettet och började dra ner på kalorierna. Jag är en av och på människa, det ska ske NU. inte om fyra månader. Därför bestod min diet av frukt, grönsaker och tonfisk. Ungefär.
Och jag rasade i vikt. Jag tror faktsikt inte att det syntes så väl, mamma sa att jag blivit smalare men eftersom smal och perfekt är två samanlänkade ord fortsatte jag minska i vikt. Jag gick ner 12 kg på 3 månader.
Och plötsligt stod jag framför spegeln på morgon och var nöjd med mej själv.
Jag var faktiskt det. Jag hade ett bmi på 19 nånting, och hade storlek 26 i jeans. I was a good-locking girl.
Okej, kroppens funktioner var inte som den skulle. Jag hade ont i huvudet och tuggade ständigt tuggummi för att jag var hungrig men jag var smaaal. Det var egentligen inte en positiv känsla, men när man speglar sej själv i andras ögon var det det.

Min mamma höll på att mycket banta när jag var liten. Dra in magen framför spegeln, sop-dieter, friskiskort och hej hopp kilon bort!
Så klart att det påverkade mej. Min mamma var min förebild och jag skyller inte detta på henne, hennes mamma kanske var likadan. Det är samhällets fel. Det är tv4:s fel, svt:s fel, fridas fel, veckorevyns fel och  framförallt är det vårt fel. För okej, vi födds in i mediasverige och det går inte att göra om anorexia-offer till kurviga modeller i photoshop innan man ger tidningarna till döttrarna, men man kan göra så mycket genom att ge en bra grund.
Jag hade ingen bra grund, och jag har det fortfarande inte. Anorexia, bulmi, ortorexia, allt bottnar i ordet självkänsla. Du ska veta att du är värd någonting. Att vikten inte spelar någon roll. Att kärleken inte sitter i jeansstorleken m.m.
Och jag vill verkligen inte att ni ska tycka synd om mej nu, för detta var ett val som jag gjorde och jag led aldrig av anorexia . Jag var smal och jag tänker säga det, jag blev faktiskt lycklig av det.
Och det beror på att mina idolers jeans satt likadant som mina under några månader. Jag hade hittat någonting att kontrollera och det gav mej en känsla av harmoni. Min självbild passade ihop med utsidan. Jag var inte mager, men jag var smal och för mej betydde det allt.
Så att ha ätstörningar är inget självvalt.
Det är något som samhällets medier utformat. Vi tillsamans sätter pressen. Vi lägger ribban. Vi tjejer som tror att skol-korridoren är en cat-walk. Och jag är så sjukt trött på det. Vem klär vi upp oss för, vem bantar vi för, jo, : killarna.
Men vilken kille vill ha en tjej som väger 2 gram, men som inte älskar sej själv? Man måste börja älska sej själv innan man kan älska någon annan. Det är det som är självkänsla.
Och det är det som är anledningen till att jag trixar med maten.

Många med mej kan signa under på detta.
Det är inte bara att börja äta och skita i kalorierna.

Självföraktet som vilar i spegeln efter en bit kladdkaka.
Magen är uppsvälld efter en veckas överhoppad träning.

Man faller dit igen. Jag lovar.
Jag säger inte att det är positivt, men jag vet av egen erfarenhet att det inte funkar så lätt.
Man måste börja med sin självbild, och jag jobbar på det.
Jag vill inte att min tankeverksamhet ständigt ska kretsa runt mat och träning, men tyvärr så gör den ofta det.
Jag kan äta onyttigt för en kväll, så långt har jag kommit, men jag tar igen det nästa dag.
Och allt detta bottnar i att jag inte vet vem jag är. Jag vet inte var jag vore utan kcal-räkningen.
Jag kan inte släppa den.
Det är fruktansvärt jobbigt för det upptar så mycket onödig energi att alltid tänka på hur man ser ut, men jag kan inte själv göra något åt det. Därför blir jag rätt trött på bloggare som blondinbella mfl som säger; lev livet och njut av maten!
För hur ser allas våran Isabella Löwengrip ut egentligen? Tjockare kvinna får man ju leta efter. Bredare lår och krafitgare midjemått finns ju inte....
Dom har missat detta; KROPPSFIXERINGEN SITTER I SJÄLVKÄNSLAN.
När jag fått hjälp med detta, att acceptera mej själv, kommer jag kanske kunna titta på mej själv och säga: du är fin som du är. Men eftersom jag inte föddes med detta självförtroende, och eftersom det aldrig heller vuxit fram, kan jag i nuläget inte det. Så jag gi trixar, veg trixar och lchf trixar. För att det är den bilden av lycka jag tror på. Tyvärr.

självkänsla är att stäcka på ryggen.
jag försöker, och jag får hjälp.
frasen att man ska vara nöjd med sej själv fungerar inte när man inte vet vem "sej själv" är.

Allt för mej denna kväll. Engelskan väntar.

Puss :*